Första advent är söndag då många tänder första ljuset i adventsljusstaken. Det är den tid då det är många mörka timmar utan sol och ljus på dygnet i länder som Sverige. Då hänger många upp adventsstjärnor i fönstren.

Där jag bor finns många som kommer från andra länder och där blir det plötsligt så tydligt vilka som är kristna och vilka som är muslimer. Samhället har förändrats mycket sedan jag växte upp som litet barn. Visst fanns det familjer som inte var kristna men inte alls lika många. En grannfamilj var Jehovas vittnen och de firade inte jul och inte advent, förstås. Men i stort sett var det mycket som alla gjorde likadant. Det fanns väl någon familj som var judisk men ofta gjorde de som alla andra. Det känner jag muslimska familjer idag som gör också, de firar jul för att deras barn ska växa upp som majoriteten.

Nu spelar det ingen roll vem som är kristen eller jude eller muslim eller ateist eller spiritualist. Alla är vi ändå människor. Att saker förändras är en del av hur själva livet fungerar. Allt förändras. Som en vis grek sade en gång: Panta rei – det betyder att allt flyter. Det går aldrig att gå ner igen i samma flod, för det är andra vatten-atomer som flyter förbi.

Vad vill jag då med denna inledning? Advent betyder väntan. Advent är första helgen i det som inom kristenheten är ett nytt kyrko-år. Denna väntan handlar om att vänta på att ett barn ska födas som är Messias, som är den som ska rädda världen.

För många som hänger upp adventsstjärnor nu i vintermörkret handlar det nog mera om att det är en tradition, det är så vi gör – och att det är trevligt med något som lyser upp i mörkret. Det där med ljusets kraft det är tidlöst och platslöst. Som Leonard Cohen diktade ““There is a crack in everything, that’s how the light gets in”.

Ljuset är vad många använder av i visualiserings-metoder inom meditation. Att sitta i kraften kan vara att föreställa sig ett ljus i hjärtat som sakta, men säkert sprider genom kroppens alla delar och vidare ut i rummet, ut i hela huset och sakta fyller hela staden och hela landet och hela världen, hela jordklotet och alla rymder utifrån – och samtidigt fyller detta ljus av kärlek alla atomer inåt i de världar vi har inom oss. Det är hissnande.

Leonard Cohen gick ur tiden 7 november 2016, lite drygt två år sedan. För oss som vet/tror på att livet är energier som finns för alltid, vi som vet att de som går ur tiden finns, fast på ett annat sätt än oss som är kvar i våra fysiska kroppar, har en tröst i detta.

Låt Leonard Cohens vackra sång vara årets adventspoem. I tider som är mörka finns ändå ljus och låt det ljuset bära oss igenom mörkret. Det allra minsta ljus kan lysa upp ett stort mörkt rum. Ljuset vinner alltid över mörkret.

Vem vi än ser som ljusbärare så är det ljuset av kärlek som bär oss igenom mörkret. Låt stjärnorna lysa för allas lika värde.